Ofrivilligt fri

Jag har inte en enda stabil punkt i mitt liv.

Någonstans i livet gick allt åt helvete.

Kompisar har svikit mig genom åren på de lägsta av sätt tänkbara. Killar har konstant visat sig vara värdiga att kallas för svin, skitstövlar, kukhuvven och andra fula skällsord. Till och med familjen har krossat mig om och om igen... Och inte minst jag själv. Jag kan inte lita på någon.

Jag har ingen som jag känner att jag kan gå till för att prata om allt och vad som helst. Har ingen som faktiskt känner mig utan och innan. Ingen som verkligen förstår. Och ingen som egentligen vill heller, känns det som.

Jag är bara en börda.

Följ min blogg med Bloglovin

Psych

Vill så gärna skriva om vad som pågår i familjen just nu, men jag kan inte. För alla inblandades skull. Jag mår dåligt av det, men jag försöker ändå ta tag i det och dra i en massa trådar för att få det att lagas. För jag vet att jag mår sämre om jag inte gör det. Om jag bara låter det vara.

Stolt

Min underbara vän Nea skrev på sin blogg nyligen om att vara stolt över sig själv, över något man har genomfört, avslutat, klarat av eller kanske bara prövat på. Det gjorde att jag fick mig en tankeställare. Är jag stolt?

Nu menar jag inte sån stolthet som får folk att gå i taket och få megalomani, utan bara den rena skära känslan av att vara sådär härligt stolt över sig själv. Jag minns inte senast jag kände mig stolt. När jag tänker tillbaka kan jag inte komma på en enda gång då jag startat något - själv - och avslutat det. I detta ingår ju självklart inte skolarbeten och uppträdanden, det känns mer som uppdrag som jag bara... gjort. Det har inte varit något speciellt för mig, för jag vet att jag kan. En baggis. De skolarbeten som jag faktiskt har haft svårt med och suttit och kämpat till tidigt på morgontimmarna med har jag aldrig någonsin blivit nöjd med. Aldrig stolt.

Men det går inte heller ihop med hur jag såg på betyg m.m. på den tiden. Jag siktade alltid på G och trodde alltid att jag skulle få IG, för när jag intalade min hjärna det så fick jag en så mycket högre kick av endorfiner när jag fick VG eller till och med MVG.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag gjorde potatismos och fiskpinnar häromdagen (har gjort eget potatismos EN gång innan) och det blev supergott... men är det nåt jag är stolt över? Nej. Jag sydde in två linnen i väldigt jobbiga textilier helt själv. Stolt? Nope. Jag bor själv i en bostadsrättslägenhet och jag gör det jag ska på jobbet för att hålla mig flytande, betalar mina räkningar, jag antar att jag också kan en massa saker som inte många andra kan... men är jag stolt över mig själv? Inte ett dugg. För jag tycker inte att jag är någon speciell.

Och det gör mig en aning sorgsen. För det jag har insett är;
Jag strävar efter att göra andra personer stolta över mig.

Är detta också ett tecken på bekräftelsebehovet jag pratade om i inlägget innan?

Tankar

Varför vill jag alltid veta vad killen jag kanske typ skulle kunna vara intresserad av tycker om mig? I vilket universum är det relevant?! Som med Mr. X. Tror jag att jag kommer gilla honom mer om han tycker om mig? Egentligen tycker jag ju inte om honom som person över huvud taget. Eller, inte "över huvud taget", det var att ta i - men jag skulle inte klara av att vara ihop med människan. Vi skulle clasha direkt... Men säg mig, varför sitter jag fortfarande och analyserar allt han gör och minsta lilla sak han säger (eller inte säger) till mig och gör mig själv desperat, patetisk och förtvivlad? Bara för att jag inte vet vad han tycker om mig?

Frida - VAD SPELAR DET FÖR ROLL?!

Ingen jävla roll alls, är svaret. Jag tänker medge nu att jag kanske har ett litet bekräftelsebehov som ligger och gnager nånstans, men jag får se till att hitta det någon annanstans. Förhoppningsvis hos en kille som jag tycker om - på både insidan och utsidan.

Hoppas kan man ju alltid.

Bad Mood

Är på stört dåligt humör. Jag är värd en cigg.

EDIT 00:29
Jävlar vad den satte sig i skallen. Fan va nice, nu mår jag bra igen.

♡

Idag mår jag bra. För jag känner mig utomordentligt förbaskat fruktansvärt jävla snygg.

Shiloh Fernandez

Asså lägg av, man får ju kåtslag...

Grrr!

Blä, käkade alldeles för mycket taccos ikväll. Jag som tyckte jag höll mig så bra på min brunch som bestod av två rostade mackor med kaviar och ett glas vatten. Tog en halvtimmes promenad och senare på kvällen kom familjen över på tacco-mys. Jag käkade tre sprängfyllda med köttfärs, gräddfil, ost, guacamole, paprika, tomat, gurka, salsa och nachos. Blev så jävla mätt - kändes hemskt. Och jag som blev så glad när jag vägde mig efter att ha haft influensan i fem dagar. 71,8kg! Det betyder -2,2kg på fem dagar. Nu ska jag bara försöka hålla den nere, men om jag ska börja frossa så fort jag ser god mat så kommer det ju inte funka!

Min målvikt är just nu 69kg - bara för att se om jag har tillräckligt mycket disciplin för att komma ner till det innan sommaren (eller innan mitten av Maj då jag och Johanna åker till Alanya). Jag måste gå ner! Mer kaffe, mer promenader, mindre frossande!

Mm-mm

Oh! I feel good! Na na-na na-na na-na

Och ännu en gång får man det man vill ha.

Mums.

Det går bättre och bättre med min lilla plan...

Det måste va på liv och död
Det måste kännas i ditt hjärta på riktigt
För om jag tar i för löst
Har jag förlorat allt imorgon bitti

Våren är på väg, och det känns.
Solen ger nya krafter.

Redo att släppa taget

Jag går med vinterskor på hösten
Alltid förberedd på storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar
Jag har känslor utan uppehåll


Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Ja, jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag



Men jag behöver dig, kom hit och rör om
Jag behöver nåt att skriva om

Soulmate

Who doesn't long for someone to hold?
Who knows how to love you, without being told?

Somebody tell me why I'm on my own,
If there's a soulmate for everyone?

Tjock

Nä, nu känner jag mig sådär äcklig igen. Käkade alldeles för mycket middag idag, mormor hade lagat mat och bjöd över mig. Blev övermätt. Matkoma. Kom hem och upptäckte nya bristningar på insidan av låren.

Jag klämmer och drar i skinnet på ryggen, på magen, på låren, på armarna... det är för mycket. Jag vill ha större bröst, bredare höfter, platt mage, större booty, smalare lår, smalare överarmar och mindre näsa. Jag drar ihop skinnet på baksidan av låren och i ryggen och ser hur jag skulle se ut med lite mindre fett här och där... så mycket snyggare, så stor skillnad.

Det blir till att sticka till gymmet imorgon innan jobbet.
Jag känner mig så tjock. Fett överallt.

Ett hugg i magen

Usch vad jobbigt. Jag kom hem runt klockan fyra på eftermiddagen idag och gick och la mig direkt och somnade... och drömde om honom.

En gammal musikklasstjej som gick ett år över mig och som jag var ganska bra kompis med pratade med honom. Hon sa "men grattis hörru, hon är verkligen skitsnygg... shit alltså, jag är nästan avis". Jag visste inte vad hon pratade om först, men efter ett tag när jag gått runt och grubblat i mitt eget huvud kom jag plötsligt på att han hade skaffat flickvän. Jag såg de gå inne i stan tillsammans och hon var verkligen skitsnygg... jag blev helt nere.

När jag vaknade mådde jag illa och var hungrig. Jag vet vem tjejen är, hon finns i verkligheten (det var till och med han som introducerade henne för mig), men hon är redan ihop med en ganska stor svensk rapartist så det är inte troligt att de blir ihop. Trots det så bekräftade drömmen vad jag innerst inne är rädd för. Att han skulle bli ihop med någon... och alla på jobbet skulle reta honom för det och han skulle prata om henne hela tiden och jag skulle falla i glömska.

Jag skulle sluta existera.

Mitt problem

Har varit singel i hela mitt liv. Vid 21 - snart 22 - års ålder känns det inte som att man kan dejta/vara ihop med någon i bara några veckor, då "räknas" det inte. Sånt höll man ju på med i grundskolan... Men se, inte jag, inte! Jag fördrev tiden med att vara extremt blyg istället!

Jag tycker att man måste få träna på att vara ihop med några innan man hittar den rätte, men det går inte ihop! För jag anser även att det finns en övre åldersgräns för dejtande av flera olika killar... Det känns som att man borde "lugna ner sig" någon gång efter 25-strecket.

Alltså; jag kommer inte att hinna ha en massa träningsförhållanden innan jag fyller 25, eftersom alla ska var längre än ett visst antal månader (och sen måste man ju räkna med tiden det tar att komma över killen också!) och med den farten jag har på att träffa killar just nu... Aa, då kan man nog säga att jag kommer dö ensam.

Antar att det bara är nåt man får acceptera. Det är lite synd, för det känns som att jag har ganska mycket att komma med...

Vill gå och lägga mig igen

Precis som jag fruktade så drömde jag om honom.

Jag grät och frös. Han höll om mig, kramade mig, kysste mig... hela natten. Jag vaknade inte en enda gång. Men jag kunde inte känna honom. Han var inte där.

När väckarklockan ringde ville jag bara dö. Vill fortfarande bara dö.

Bekräftelse på att jag inte existerar

Inte ens en kram får man när man kommer och den enda som möter en vid dörren är den där bjäbbiga byrackan. Som mamma förövrigt verkar älska mer än mig. En blick och ett automatiskt 'hej' är allt man får. Sen är de som slukade av teven igen. Ingen frågar hur dagen har varit, ingen frågar hur jag mår, fast jag uttryckligen skrivit i ett sms tidigare att jag mår dåligt. Ingen bryr sig. "Festen i lördags var jättekul, vi -" "Aa, kan vi ta det i pausen" och när reklampausen kommer... ingenting.

Inte ens en kram får man när man går. Knappt ens ett 'hejdå'. Bara ett blink med helljusen från pappa som var tvungen att gå ut i kylan mitt i natten och rulla ner en av bilarna så jag skulle kunna komma ut. Vad är det som krävs? Ska jag behöva lägga in mig själv på sjukhus för att ni ska bry er? Är det inte en mors och en fars instinkt? Att trösta, att ta hand om, att krama, att visa kärlek - att bry sig?

Andra sidan av mig säger "Frida, lägg av, sluta vara patetisk, bli arg istället!", men jag orkar inte vara arg längre, jag har bara accepterat att jag är misslyckad. Jag kan inte vara perfekt, jag kan inte ens vara bra, uppenbarligen, så varför ens försöka vara något över huvud taget? Jag går ner i vikt som jag ska i alla fall, snart tynar jag väl bort utan att någon märker det.

Aldrig bra nog

Jag kan inte vara perfekt.

... Så varför ens sträva efter att vara "bra"?

Kom hit

Vill inte sova, vill inte somna... vill inte drömma om honom. Det gör för ont att vakna. Jag blir för förvirrad. Vill bara ha honom här, men jag vet att det inte funkar så. Och det gör ont att han inte vill ha nåt mer än... aa. Samtidigt kan jag ju inte tvinga honom att känna nåt. Men jag funderar fortfarande över om han inte känner nåt på riktigt, om han kanske bara spelar cool och orubbad... Innerst inne kanske han faktiskt har känslor... Han kanske inte vågar säga nåt, men han kanske faktiskt bryr sig? Han kanske tycker om mig - egentligen... eller?

Håll i mig. Hårt.

Har inte kunnat tänka på annat idag än hur jag somnade i lördags. Kan inte släppa känslan av att vara trygg, omhändertagen. Någon som håller om en tills man somnar. Jag kände mig inte ensam längre. Jag minns inte senaste gången jag kände på det här sättet, senaste gången jag inte kände mig ensam... som om ingenting kunde röra mig.

Han gör det så svårt för mig att inte gilla honom på det sättet...